Rebbanbabiiie

Måste avreagera mig lite
sen får den som vill ta åt sig av detta men jag riktar de inte till just en viss person
men min blogg är till för mig att jag ska kunna skriva vad jag vill
mina tankar och känslor

jag är så lycklig som har mina 2 underbara barn
de är de bästa som har hänt mig
hela min värld och hela mitt liv kretsar runt dem
mitt liv började när jag fick mina barn

jag vet inte om alla vet eller har inte förstått de men jag och jonathan bor inte tillsammans och är inte ett par längre, varför och allt omkring detta kommer jag inte att komentera eller skriva något mer om
men nu är det så
så jag bor nu ensam med mina 2 barn
jag är jätte lycklig att jag har mina barn och försöker göra mitt bästa för dem, för att de ska må bra och ha det bra

men ingen vet hur jag egentligen mår innerst inne
jag är nog som jag fick höra av en tjejkompis igår att jag är ganska känslokall
jag visar inte mina känslor så för någon, jag sätter mig inte ner och gråter för att jag mår dåligt
men jag gråter varenda kväll när jag ligger ensam i min säng
just för jag vill inte visa någon att jag är svag, jag vill inte visa min känslor
jag är fortfarande samma person som jag alltid varit på bra och gott humör och försöker vara alla till lags och finnas där för mina vänner
men nu när jag är ensam så säger alla att dem finns där för mig och vill hjälpa mig så gott de kan och allt men när de väl gäller vem har jag där då? Ingen!
Självklart har jag min mamma och släkten och de ställer upp så gott de kan och försöker finnas där för mig
jag menar inte att jag ska ha någon vid min sida dygnet runt
men som den senaste veckan har jag suttit hemma själv dag in och dag ut helt ensam
visst är det så i början allt är så nytt och jag behöver komma in i rutinerna och allt
men detta är också självklart jobbigare när eliott varit hemma hela veckan och varit sjuk
blir ju bättre sen när han går på dagis igen om dagarna
men han kräver ändå inte lika mycket som engla gör
båda vill ju ha min uppmärksamhet hela tiden men på olika sätt och det är inte lätt när man är själv
jag kan inte dela på mig
det jag menar är jag blir ledsen av att höra från folk att de finns där för mig och vill hjälpa mig men när det väl gäller så finns ingen där.
Jag klarar mig själv jag försöker så gott jag kan

men bara som en vanlig sak att gå och duscha kan ta en hel dag för mig innan jag får göra det
för när väl engla sover så ska jag göra alltdet där andra också plus att jag läser på distans
på heltid och jag vill inte komma efter så känns som man ska hinna med tusen olika saker på kanske en timma när engla sover
så när båda sover på natten då sitter jag uppe ett par timmar till just för att hinna de jag inte hann på dagen

det kommer att bli lättare med tiden det vet jag med men just nu behöver jag hjälp och jag behöver stöttning inte bara ord utan lite verksta också
jag vet att alla har ett eget liv med skolor och jobb och egna barn men jag kräver inte flera timmar
utan kanske en timme och komma och hålla engla och ta henne när hon skriker till så jag kan få göra
klart de jag höll på med så jag blir klar
så jag har mindre börda på mina axlar

jag har verkligen lärt mig något under denna vecka
som har gjort mig starkare


så nu har jag fått avreagera mig lite




<3